Ibland krossas precis allt. Varje dröm, varje mål. Varje liten tanke dör ut och hjärtat känns punkterat.
Någon stack hål på den bubbla jag levde i, väckte mig ur min sömn och sa att livet börjar här, välkommen att skaka hand med verkligheten och den bistra sanningen. Smaka på oron i din mun och känn rädslan smeka din kind. Fröken Svår, det är dags att kämpa för livet!
Våra syskonplaner är för tillfället inställda, det vore inte rätt. Så orättvis mot något så litet som förtjänar något större än vad man kan ge. Och jag är så mycket bättre än så, att låta något få växa i en osäker framtid, aldrig.
Just nu är jag väldigt ledsen men jag förstår, man gör bara inte så. Men jag är ledsen ändå.
Jag vet att det blir bättre, det kommer en dag när vårt äventyr kan börja om på nytt men det gör ont, det skär och sliter, skakar och river. Det är precis som då, när vi inte hade någon. När vi bara såg alla andra.
Jag känner mig otillräcklig och dålig men i orden finner jag tröst. Jag vet att man aldrig ska begära mer, jag har egentligen allt. Men om jag bara kunde få lite, lite till...
Älskade C, jag hatar att se dig kämpa för oss, min hjälte. Gå aldrig ner dig i ensamhet, jag finns här bredvid dig, i varje andetag du tar. Jag vet att du gör allt för mig och jag gör allt för dig. Tillsammans klarar vi det här som vi klarat allt annat. Det är bara ännu en uppförsbacke i vår bergodalbana.
"Nu är det dags att visa oss som drakar"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar